Så sakteliga, börjar jag känna att livsandarna vaknar till liv igen......
Efter denna mörka, kalla vinter, har jag börjat inse att jag faktiskt har ganska många saker, att se fram emot.
Det har man ju alltid egentligen, men av nån underlig anledning har jag haft lite svårt att se dem. Farligt nära en lätt depression.
Alla vet väl vid det här laget att jag inte trivs speciellt bra, där vi bor nu. (Vad var det jag sa, tänker nu i alla fall 2 av våra vänner i Malmlö;)
Saknar stadspulsen, det här är som att ha återvänt till samhället där jag växte upp.
Nåväl, det är fortfarande väldigt lång tid innan vi flyttar in i vårt nya boende, men det händer ändå något. Vi har skrivit på alla papper, vi ska i dagarna välja färger, tapeter och inredningsstil. Det börjar liksom röra på sig lite.
Jag har köpt en ny kamera som kommer att leveras inom en snar framtid.
Vi ska belönas med ännu ett litet barnbarn, det ska bli sååå roligt.
Nu börjar det bli lite ljusare ute, och våren är snart här. Med andra ord, man börjar bli sig själv igen!
Herregud, detta låter som om jag haft ett litet helvete den här vintern. Så är det ju definitivt inte! Jag är bara lite lätt uttråkad! Vill ha lite mer "action" !
Men snart är gryningen här, och tvingar mörkret att dra in sina klor, skrev Karin Boye en gång.
Vackert och talande tycker jag.
1 kommentarer:
Känner igen mig själv i det du skriver. Ibland är det svårt att känna "joy". Sen kommer våren, fågelkvitter, värme och kraften - helt plötsligt förstår man inte vad man klagat över... alldeles snart, håll ut! A
Skicka en kommentar