Bongoklubben

För er som inte vet, kan jag tala om att jag är medlem i Bongoklubben. En klubb med högst charmerande medlemmer, en klubb för oss som kanske inte alltid är politiskt korrekta, som ibland har svårt att föra sig i de fina salongerna, för oss som faktiskt inte kan namnet på alla de där heta butikerna i New York.  En obildad grupp som lever ett bra liv, utan att veta allt om allting.Vi som vågar erkänna att man gör bort sig ibland, och faktiskt kan skratta åt det.

Det går en staffettpinne runt oss just nu, och nu är det alltså min tur. Pinnen räcktes över lite käckt från Babsan, som bjöd sina underbara språkförbistringar. Här bjuder vi på en del av de tillfällen, som vi gjort bort oss, och hoppas att även ni andra tycker det är underhållande att läsa.

Jag hade först en annan historia in mind (såg du Babsan, jag slängde in lite engelska där, vågat va?), men min eminente son, påminde mig om om en helt annan häromdagen. Och den är så härlig så den måste jag ju bara bjuda på.

Jag kallar den "Byfånen". Okey, nu kör vi!

Jag och min familj hade precis flyttat från stan till ett mindre samhälle. Och som den goda medborgare man är, ville man ju lära känna folket i "byn". Nu kände vi ju faktiskt ett par personer sen innan, och blev av dem inbjudna till årets idrottsfest. Idrottsföreningen anordnade denna, och det var den man såg fram till varje år. Här hände allt kul, här träffades alla, och snackisarna brukade vara ända tills nästa år. (Den här varade dock lite längre...)

I varje by/samhälle av klass, finns en byfåne, detta epitet kanske inte exakt passade in på min bordsherre, men näst intill. En man i 30-årsåldern, en man som var en "alltiallo" i föreningen, en som fixade och donade åt grabbarna och tjejerna. Han såg till att allt fungerade med det praktiska. Kort sagt, han hade nog inget annat liv än det han levde i i den där föreningen.

Vacker var INTE, dessutom ganska ofräsch, och han hade krängt i sig alldeles för mycket mat de sista åren, blank av fett och svett var han, ungefär som en liten spädgris. Nåväl, ni har fattat stuket nu, eller hur?
Han var min bordsherre denna kväll, och det var säkert menat som en test, nykomlingarna skulle grillas och man skulle se vad de gick för. Snäll och trevlig var han, men ju längre kvällen led desto sentimentalare blev han. Han började anförtro mig än det ena och än det andra. Och spottade i galset gjorde han inte, ett tag var jag faktiskt lite rädd för att han skulle tömma vasen med bordsdekorationen i också, men den lät han bli.
Med blanka ögon som hotade med att rinna över, förklarade han att han längtade så, efter att finna en kärlek. Han hade aldrig träffat nån, och han ville ha nån att ödsla sin kärlek på. Jag som vid det här laget var ganska trött på att höra det gråtmilda fylletugget i örat, kastade ur mig de där standardfraserna man ibland gör.
-Det är klart du kommer att träffa nån!
-Det finns nån till dig också, det gäller bara att hitta henne!
-Du som är så trevlig, det ska väl inte vara några problem!
-Bla bla bla bla bla bla ................

Det är nu han märker, att han inte har hela min uppmärksamhet längre, han blir lite sur och säger:
-Men för fan, se på mig! Titta ordentligt och tala om för mig, vad någon kvinna någonsin skulle kunna se hos mig! Jag har ju INGENTING!
Jag skämdes lite för att jag nonchalerat honom, vänder mig emot honom och betraktar honom noga. I tankarna letar jag febrilt efter något som skulle kunna tilltala mig, men hittar inget! Jag blir helt desperat, svettas ymnigt och känner hur händerna börja skaka. Jag tycker ju såklart synd honom, och vill ju inte såra honom.
Till slut hittar jag en nåt, och slänger ur mig:  -Men du har ju jättefina ögon!
-Tycker du, du kan få ett om du vill, säger han och plockar ur ett emaljöga och räcker över till mig....

(Och det är nu jag vill sjunka genom marken, försvinna i ett befriande svart hål, och aldrig återvända)


Men denna lilla berättelse lämnar jag i min tur över pinnen till Fru Gårman!
Ser fram emot vad hon har att berätta.